Kapitel 12

Edward

Jag stänger den vita dörren bakom mig och lägger sedan en arm om Matildas axlar. Det känns rätt. Som om jag fått tillbaka en del av mig själv som varit borttappad. Vi går sådär, under tystnad, ända fram till Matildas dörr. Då måste jag ta ner armen för att hon ska kunna leta upp sin nyckel och låsa upp. Inne i hallen drar hon av sig sina skor och försvinner snabbt ut i köket. Jag tar ganska god tid på mig att ta av mig mina Converse och ställer dem prydligt bredvid Matildas. Jag kollar mig omkring i hallen. Väggarna är fulla av klotter. Jag ler för mig själv. Jag älskar denna lägenheten. Den är så ljus och öppen och allt känns hemtrevligt. Jag går ut i köket där Matilda sitter vid bordet och kollar ut genom fönstret. Klockan är närmare sex på morgonen men jag är inte trött överhuvudtaget. Jag sätter mig på stolen mittemot Matilda och kollar på henne. Studerar varenda drag i hennes ansikte. En varm känsla sprids i magen och jag inser hur mycket jag har saknat henne. Matildas händer ligger knäppta på bordet. Jag sträcker mig fram och lägger mina händer över hennes. Hon kollar på mig. Jag ser i hennes ögon att hon funderar på om hon ska ta mina händer, liksom ge med sig och visa att hon fortfarande vill ha mig. Eller om hon ska dra sig undan. Vi sitter och kollar in i varandras ögon i säkert tre minuter. Då reser sig plötsligt Matilda upp. Först tror jag hon ska be mig sticka därifrån. Men sedan går hon fram till mig, sätter sig i mitt knä och gömmer ansiktet i min axel. Jag lägger en arm om hennes rygg. Den andra handen stryker över hennes hår. Hon andas konstigt, liksom ryckigt. Jag förstår att hon gråter.

-Lilla gumman. Varför gråter du? viskar jag i hennes öra.

-Jag har saknat dig så mycket, säger hon ryckigt och kollar på mig med röda ögon. Hennes svarta smink har runnit ut lite och hennes mohawk hänger en aning. Jag böjer mig fram och kysser henne lätt på läpparna. Sedan kollar jag henne in i ögonen igen.

-Jag har nästan gått sönder utan dig, lova att vi aldrig lämnar varandra igen, säger jag och hon nickar.

-Jag lovar, säger hon och skrattar till. Sedan kysser hon mig igen. Äntligen känns allting som innan igen. Äntligen slipper jag gå runt söndrig och olycklig, jag slipper ljuga och jag slipper det där hålet i magen. Allt är perfekt just så som det är nu...

Anna (N)

Jag vaknar upp i en gigantiskt stor säng i ett ljust, okänt rum. Först blir jag nästan rädd, fattar inte vart jag är. Jag kollar på sidan om mig och ser en svart kalufs sticka upp ur täcket. Då minns jag. Jag är hos Bill. Jag ler för mig själv. Jag har sovit i samma säng som Bill Kaulitz, det är helt sjukt! Jag kollar mig omkring i jakt på en klocka. Jag hittar en på nattduksbordet. Hon är snart halv tre på eftermiddagen. Det blev lite sent igår. Jag och Bill somnade nog inte förens halv åtta i morse. Jag kollar på Bill igen. Funderar på att väcka honom. Jag bestämmer mig för att låta honom sova vidare, han ser så fridfull ut. Istället reser jag mig upp, klär tyst på mig och smyger ut ur rummet. När jag väl står utanför vet jag inte riktigt vart jag ska gå, jag har ju aldrig varit här innan. Jag bestämmer mig tillslut för att gå ner för trappan och till vänster, vilket leder mig in i ett stort kök. Där sitter Anna med rufsigt, vinrött hår.

-Godmorgon, säger jag. Hon kollar upp från sin kaffekopp.

-Godmorgon! säger hon piggt och glatt. Jag sätter mig mittemot henne vid bordet.

-Är du nöjd med festen igår? frågar jag.

-Jag är mer än nöjd! Bästa festen EVER! säger Anna och ler stort.

-Ja, det var roligt, säger jag och nickar.

-Du och Bill verkar komma bra överrens, säger Anna och blinkar retsamt mot mig. Jag känner hur kinderna blir lite varma och kollar ner i bordet.

-Han är väl schysst... säger jag och pillar lite med håret. Anna skrattar.

-Hade ni det mysigt igår? frågar hon. Som tur är behöver jag inte svara på den frågan. En trött Bill kommer in i köket och sätter sig bredvid mig vid bordet.

-Godmorgon, säger han med grötig röst. Han lutar sig fram och ger mig en kyss på kinden. Mina kinder blir ännu varmare och jag tittar åter igen ner i bordet. Anna bara skrattar och skakar på huvudet...

Fortsättning följer...

Det blev ett snabbt litet kapitel ikväll eftersom jag var så skrivsugen! Hoppas ni gillade det :)

Kommentera!

Kapitel 10

Bill

Jag sitter kvar ett tag i soffan när Anna gått ut. Funderar. Analyserar. Tänker att jag tänker för mycket. Allt går bara runt i mitt huvud och efter ett tag får jag huvudvärk. Jag bestämmer mig för att gå ut på en promenad för att rensa huvudet. Jag går ner för trappan och hör Tom och Anna hålla på när jag går förbi Toms rum. Jag suckar och skakar på huvudet. Min bror har bara sex i skallen. Jag går ut i hallen och tar på mig skorna. För att inte vara lika lätt att känna igen trycker jag ner en keps på skallen och tar på mig mina solglasögon. Väl ute på gatan börjar jag gå in mot staden. Tänker inte så mycket på vart jag går och låter fötterna styra sig själva. Efter några minuter inser jag att jag är på väg rakt mot Matildas lägenhet. Men jag gör ingenting för att stoppa mig själv. Bara fortsätter gå. Jag stannar utanför porten. Kollar mig omkring. Vet inte riktigt vad jag ska göra så jag vänder för att gå tillbaka in mot stan. Jag hinner bara vända mig om halvt innan jag stöter ihop med en tjej. Båda vacklar bakåt och mina solglasögon åker ner på näsan. Jag trycker snabbt upp dem igen och kollar på tjejen. Hon har långt, blont hår, jeans shorts och en stor vit t-shirt.

-Omg, I'm so sorry! Are you okay? säger hon och ser oroligt på mig. Jag ler och nickar.

-Don't worry, I'm fine, hon ler ett fint leende mot mig och jag kan inte undgå från att känna ett litet fladder i magen. Den här tjejen är så otroligt söt.

Anna (N)

Jag ler mot killen framför mig. Tänker att jag känner igen honom.

-I'm Anna, by the way, säger jag och håller fram handen mot honom. Han tar den och kramar den mjukt.

-I'm Bill, säger han. Då fattar jag. Det är Bill Kaulitz. Jag kväver ett litet skrik och försöker hålla mig lugn.

-Är du Bill Kaulitz från Tokio Hotel? säger jag på tyska. Han nickar.

-Ja, det är väl ingen mening att försöka dölja det, säger han och ler snett. Mitt hjärta smälter.

-Jag älskar er musik! säger jag och ler mot honom.

-Tack! Är du här ifrån USA eller? frågar han. Jag skakar på huvudet.

-Nej, jag är från Sverige, men jag är här för att överraska min kompis. Hon bor i detta huset, jag gör en gest mot huset vid sidan om oss.

-Är det Matilda Westermark som är din kompis? frågar Bill. Jag nickar långsamt. Hur vet han att Matilda bor här?

-Ja... Känner du henne också? frågar jag och han nickar.

-Ja, det gör jag. Du får hälsa henne, säger han och tar några steg åt sidan. Jag tar min väska och går mot porten.

-Det ska jag göra. Det var trevligt att träffas, säger jag och han ler mot mig igen.

-Ja det var det. Vi kanske träffas igen någon gång? säger han och jag ler tillbaka.

-Man kan ju alltid hoppas, säger jag och öppnar porten. Jag går in med väskan bakom mig men stannar bara någon meter från dörren för att kolla bakåt. Bill står fortfarande och kollar på mig. Våra blickar möts och båda tittar generat bort. Jag vinkar lite smått och han vinkar tillbaka. Sedan vänder jag mig om och går mot hissen. Mitt huvud håller nästan på att sprängas och jag skrattar högt. Jag stod just och pratade med Bill Kaulitz!! Helt sjukt!

Matilda

Natta sitter mitt emot mig och kollar mig rakt in i ögonen. Jag kollar tillbaka på henne.

-Nå? hade du det mysigt med Bill igår eller inte? säger hon och jag suckar.

-Natta, jag har problem, säger jag och lägger huvudet i händerna. Hon lägger en hand på min arm.

-Vad är det? jag kollar upp på henne.

-Jag tror att jag fortfarande älskar Edward... jag säger det mycket tyst men jag ser på Nattas ansiktsuttryck att hon uppfattade vartenda ord. Hon öppnar munnen och ska precis säga något men blir avbruten av dörrklockan. Vi kollar båda fundersamt på varandra. Jag väntar inget annat besök? Jag reser mig från stolen och går ut till hallen med Natta i släptåg. När jag öppnar dörren får jag en mindre chock. Det ser ju ut som... Men nej, det kan inte vara...! Jo det är verkligen!

-ANNAAAAAAA!

Fortsättning följer...

Så detta var Annas debut i berättelsen. Hoppas du blev nöjd med den ^-^ Anledningen till att det blir "rubriken" Anna (N) är för att det nu finns två Annor. Så när "Toms Anna" berättar så kommer det stå Anna (B). Just so you know ;)

Kapitel 9

Anna

Tom har gått in i sitt rum för att duscha och göra sig i ordning. Eftersom jag aldrig varit här innan så bestämmer jag mig för att gå runt och kolla i det stora huset. Jag går ut från köket och kommer ut i det stora vardagsrummet. Det var här jag och Tom kollade på film igår. Den stora gråa soffan och bioduken står lite åt höger om en stor trappa. Jag går upp för den och hamnar i en korridor med en massa dörrar. Jag öppnar först en som leder till ett stort badrum, nästa leder till ett sovrum, bakom tredje dörren finns det en massa gym redskap. På väggen tvärs över finns det bara en dörr. Jag öppnar den och kommer in i ännu ett stort tv-rum. Där inne står en stor, svart soffgrupp med ett vitt soffbord framför sig. Bill sitter i ena hörnet av soffan och stirrar tomt på den stora, mörka tv-skärmen. Jag går fram och sätter mig bredvid honom.

-Hur är det? frågar jag försiktigt. Han kollar mot mig och suckar.

-Inte så bra. Jag är så förvirrad just nu, han skakar på huvudet.

-Vill du prata om det? jag lägger en hand på hans överarm. Han stelnar till lite och kollar fundersamt på mig. Som om han försöker bestämma sig för om han kan lita på mig. Tillslut slappnar han av och vänder sig helt mot mig.

-Igår när jag och Matilda hade varit ute och shoppat och fikat följde jag henne hem. Och när vi stod utanför porten så liksom... Kysstes vi... jag ler mot Bill.

-Det är väl bra? frågar jag.

-Ja, jo. Det är det kanske. Men Matildas ex, Edward du vet? jag nickar.

-Han ringde när vi satt och fikade. Matilda svarade inte, men det var något som hände. Hela hennes uttryck ändrades och det verkade nästan som om hon blev helt ledsen. Och då började min hjärna såklart analysera det hela och försöka komma på varför hon blev som hon blev. Och den enda rimliga anledningen är att hon fortfarande... älskar Edward, jag ser att det tar emot i Bill när han säger det. Kan det vara så? Att Matilda verkligen inte har kommit över Edward? Det låter inte helt orimligt, hon var så löjligt kär i honom när de var tillsammans. Men det kan jag ju självklart inte säga till Bill!

-Det är nog ingen fara med det, säger jag och ler mot honom.

-Om jag känner Matilda rätt så kommer hon inte gå tillbaka till Edward, Bill slappnar av och jag reser mig upp.

-Tack, säger han och ler tillbaka mot mig.

-Jag går ner och ser om Tom är klar, Bill nickar och jag går ner till Toms rum. Där inne står han, min älskling. Hans cornrows ser blöta ut och han har bara kalsonger på sig.

-Hej snygging, säger jag och kysser honom. Han besvarar min kyss och lägger armarna om mig.

-Ska du göra något särskilt idag? frågar han och jag skakar på huvudet.

-Nej, jag har inte planerat något. Hurså? jag kollar på Tom. Han ler busigt mot mig.

-Bra, då kan vi vara tillsammans hela dagen! han knuffar ner mig i sängen och kysser mig på halsen. Jag skrattar och letar upp hans mun med min. Jag låter min tunga leka med hans och lyckan håller på att välla över inom mig. Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken på mitt och Bills samtal. Älskar Matilda verkligen Edward fortfarande?

Fortsättning följer...

Än en gång, kommentera gärna! :D

Kapitel 8

Natalie

Jag går upp för de sista trappstegen till Matildas lägenhet. Vi har inte träffats på flera dagar, båda har varit upptagna med sitt. Jag kollar på ringen på mitt finger och ler. Jag har inte berättat för Matilda än, ville göra det face to face. John ska berätta för Edward idag också.

Jag går fram till dörren märkt med Westermark. Knackar lätt på dörren. Matilda öppnar inom tio sekunder.

-Hej! säger vi båda i munnen på varandra och kramas.

-Kom in, kom in! säger Matilda och flyttar sig från dörröppningen så att jag kan komma in. Jag tar några steg in i lägenheten och tar av mig skorna. Jag kollar mig omkring på de nerkladdade väggarna. När Matilda flyttade in här var alla väggarna vita. Hon tyckte det var så tråkigt att hon lade lite svarta pennor här och var och bad alla sina gäster skriva eller rita något på väggarna.

Jag hör Matilda skramla med något i köket. Jag går mot köket och ställer mig lutande mot dörrkarmen.

-Vill du ha kaffe? Matilda kollar på mig. Jag nickar.

-Ja. Om du kan fixa latte med ex...

-Extra mjölk och socker. Jag vet, säger Matilda och blinkar mot mig. Jag skrattar. Matilda "lärde" mig att dricka kaffe när vi var 13-14 år. Hon gjorde då en latte med extra mjölk och socker, och det är den enda sortens kaffe jag kan dricka fortfarande. Hon ta fram två latte-glas och sätter dem under kaffemaskinen. Det pyser och ångar när mjölken skummas. När den första koppen är klar tar Matilda fram mjölk och socker och häller i lite av varje i kaffet.

-Sådär, en Nemospecial! säger hon och håller fram glaset. Jag tar det medvetet med handen jag har ringen på. Matilda stelnar till när hon ser.

-Är det där...? frågar hon och pekar på min hand.

-Ja, säger jag och ler stort. Hennes ansikte spricker upp i ett leende och hon slänger sig runt halsen på mig. Jag hinner nätt och jämnt hindra kaffet från att flyga ut över golvet.

-GRATTIIIIIIIIIIIIIIS!!!!!!!!!!!!!!! ropar hon och jag skrattar.

-Haha tack! säger jag. Matilda släpper mig och tar sitt glas med kaffe. Vi sätter oss mittemot varandra vid det lilla köksbordet.

-När? Var? Hur? Matilda låter ivrig.

-John friade i förrgår. Han hade lagat mat och hällt upp mjölk i ett fint champange glas till mig och när jag hade tagit några klunkar så kände jag något hårt i munnen. Och när jag spottade ut det så var det denna ringen. Du skulle se hur fin John var! Han tog ringen och gick ner på knä bredvid min stol och sa en massa fina saker! säger jag och ler stort när jag tänker på kvällen.

-ÅHH! Vad romantiskt! säger Matilda och suckar djupt. Vi sitter och pratar på om lite allt möjligt ett tag. Sedan kommer jag ihåg tvprogramet från igår.

-Förresten, hur är det med Bill?

Anna

Jag vaknar av en arm runt min midja. Först blir jag rädd. Kommer inte ihåg någonting av gårdagen. Sedan kommer minnena tillbaka. Jag gick på dejt med Tom, han bjöd hem mig, vi hånglade i soffan och jag sov över. Jag kollar åt sidan. Där ligger han, världens vackraste. Han sover fortfarande och snarkar lätt. Jag kollar mot klockan, halv ett. Jag lirkar mig försiktigt ur Toms grepp. Han gnyr till lite och vänder sig om, men han vaknar inte. Jag tar på mig mina kläder och går ut i köket. Där sitter Bill med en tidning.

-Godmorgon! säger han och ler.

-Godmorgon, säger jag lite nervöst. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Som tur är tycker inte Bill att det är lika jobbigt som mig, han pratar på.

-Slå dig ner, säger han och knuffar till stolen mittemot sin med foten så att den åker ut. Jag sätter mig ner lite försiktigt.

-Hade ni det trevligt igår? säger han och blinkar mot mig. Jag kan inte hjälpa att jag blir alldeles röd i ansiktet. Varför måste jag alltid bli det? Bill skrattar.

-Jag tar det som ett ja, säger han och skakar på huvudet. Han fortsätter prata på om ingenting och jag slappnar av mer och mer. Efter ett tag kommer Tom in i köket. Han ser helt nyvaken ut och kliar sig i ögonen.

-Godmorgon, säger jag och han ler och komer fram till mig.

-Godmorgon, säger han och kysser mig mitt framför Bill. Jag blir generad igen. Tom skrattar lite när han ser det och sätter sig bredvid mig. Han lägger en hand på mitt ben.

-Vad gjorde du och Matilda igår Bill? Tom kollar mot sin bror. Bill har plötsligt blivit lite röd i ansiktet.

-Inget särskilt. Shoppade och fikade bara, säger han lite för snabbt och kollar ner i sin tidning. Tom ler.

-Åh, det hände något! Berätta! säger han och lutar sig lite framåt.

-Det finns inget att berätta, okej! säger Bill och reser sig. Han går in i sitt rum och stänger dörren. Tom skrattar.

-Ingen fara, han är inte sur på riktigt, han blir sån när han är kär bara, säger han och kollar på mig. Jag nickar och kollar in i Toms mörka ögon. Han lutar sig fram och våra läppar möts. Jag tänker att jag är den lyckligaste flickan i världen.

Fortsättning följer...

Kapitel 7

Edward

-Bye, jag lägger på och suckar mot telefonen. Antar att jag är besviken för att hon inte svarade. Men vad hade jag förväntat mig? Att hon skulle svara kvittrande och bara ta mig tillbaka? Knappast. Men jag är ändå besviken. Precis när jag är på väg att lägga ifrån mig telefonen på bordet så ringer det. En liten känsla av hopp sprider sig snabbt i magen. Det kanske är hon! Jag vänder på telefonen för att kolla numret. Besvikelsen sköljer över mig igen. Det är John.

-Hallå, svarar jag.

-Wow, du låter helt deprimerad! Har det hänt något eller? Jag skrattar till lite ironiskt. Hänt nåt? Mitt liv är över, det är vad som hänt.

-Matilda, det har hänt, säger jag. John suckar i andra änden.

-Du måste komma över henne snart! säger han lite irriterat.

-Det är lätt för dig att säga, du har ju fortfarande Natalie, säger jag.

-Jo, det är klart, John blir tyst.

-Var det något speciellt du ville eller? säger jag efter några minuters tystnad.

-Nej, jag ville bara se hur det är med dig, jag ler för mig själv. Min bror har alltid funnits nära mig. VI har alltid delat rum, alltid varit tillsammans. Tills Matilda och jag gjorde slut. Jag hade i princip flyttat in hos henne i Los Angeles och John bodde mest hos Natta. Och det gör han fortfarande. Jag flyttade hem till Dublin igen. Det är extremt tomt och tråkigt.

-Jag saknar dig, vi måste träffas snart, säger John i luren.

-Jag är i Los Angeles just nu. Vi kan väl träffas någon dag? säger jag.

-Ja! Du kan väl komma över hit imorgon? Jag vet att Nate ska till Mate då så vi kan vara för oss själva, jag skrattar till lite. Mate och Nate är det alla kallar Matilda och Natalie när de pratar om dem samtidigt. Pratar man bara om en av dem säger man bara Natta, Natalie eller Nemo och Matilda.

-Det låter jättebra. När kan jag komma? frågar jag.

-När du vill, men helst på eftermiddagen.

-Okej, jag gör en liten paus. Funderar på om jag ska ställa frågan som bränner inom mig.

-John...

-Ja?

-Du vet inte om Matilda har... du vet... träffat någon annan? säger jag tyst och långsamt. John blir tyst. Antagligen tänker han.

-Näää... inte vad jag vet. Nemo har inte sagt någonting om det, säger han. Jag blir nästan lite lättad.

-Okej. Nu måste jag lägga på, ska gå och göra lite mat. Vi ses imorgon! John säger hejdå och vi lägger på. Jag går ut i köket och lagar till lite mat. Jag har hyrt en liten tvåa här i LA. Ett sovrum, ett vardagsrum, ett badrum och ett litet kök. Det passar mig perfekt.

Jag äter maten framför teven och fastnar där resten av kvällen. Jag har ingen som helst tidsuppfattning. När det känns som om jag suttit i soffan i typ en timme kollar jag på klockan och ser att hon är halv ett. Jag har suttit här i flera timmar. Jag ska precis ställa mig upp när bilden visas i rutan. Matilda. Först blir jag glad av att se henne. Får en varm känsla i magen. Den byts dock snabbt ut mot ett stenhårt hugg. Nästa bild som visas är nämligen på henne och Bill Kaulitz. De kysser varandra. Jag blir som förlamad. Kan inte stänga av teven. Kan inte ens slita blicken från skärmen. Jag bara sitter och stirrar på bilder av Matilda och Bill. De skrattar högt, shoppar, kramas och fikar. När bilden återgår till nyhetsankaret rycks jag ur mitt förlamade läge och stänger snabbt av teven. Som om det skulle hjälpa. Bilden sitter fastnaglad i mitt huvud och jag vet att jag inte kommer kunna bli av med den. Jag reser mig upp och går in i sovrummet. Där inne klär jag av mig mina kläder och kryper ner i sängen. Jag ligger och vrider och vänder mig i flera timmar i försök att kunna somna men får snart acceptera att detta kommer bli en sömnlös natt. Tillslut glider jag in i någon slags dvala och vaknar inte upp fören mobilen piper till och berättar att jag har ett sms.

"Jag har nyheter om Matilda... Du kommer inte bli glad"...

Fortsättning följer...

Detta är början för Jedwards del i historien :)

Kapitel 6

Matilda

Jag sitter och kollar in i Bills mörkbruna ögon. Båda är tysta och det känns som om hela välden har stannat. Plötsligt bryts den magiska stunden av en ringsignal. Det vibrerar i fickan och jag tar upp min mobil.

-Förlåt, säger jag och Bill nickar. Jag kollar på skärmen. "Edward" står det. Jag blir helt ställd. Vad vill han? Jag bestämmer mig för att låta det gå till röstbrevlådan. Jag kan ringa honom senare.

-Vem var det om man får fråga? frågar Bill nyfiket. Jag bestämmer mig för att vara ärlig mot honom.

-Mitt ex. Jag har ingen aning om vad han skulle vilja, säger jag och skakar på huvudet. Bill nickar.

-Är det någon man har hört talas om eller är det någon okänd person? frågar han. Jag ler mot honom.

-Det är Edward Grimes. Från Jedward om du vet vilka det är? han nickar.

-I alla fall, vi var tillsammans för en månad sedan. Det höll bara i två månader. Vi var så olika. Natta, trummisen i vårat band, är fortfarande tillsammans med John. Men jag tror inte att det håller så länge det heller, säger jag och skakar på huvudet.

-Jaha, säger Bill och ler. Han tar en klunk av kaffet och sedan börjar vi prata om en massa olika saker. Vi sitter kvar inne på Starbucks i någon timme innan vi bestämmer oss för att gå hem. Bill följer mig till mitt hus.

-Tack så jättemycket för idag Bill, jag har haft så mysigt, säger jag och kollar honom i ögonen. Han ler.

-Tack själv. Hoppas du blev nöjd med alla saker, säger han och skrattar till.

-Skojar du eller? Jag är överlycklig! Jag skulle bara vilja gottgöra dig på något sätt. Men hur...? jag kollar ner i marken medan jag tänker.

-Du skulle kunna kyssa mig... det var nog inte meningen att jag skulle höra det där, för Bill mumlade väldigt tyst. Jag kollar på honom. Hans ansikte blir rött när han fattar att jag hörde.

-Alltså... Jag menade inte... Jag bara... Åh... Jag vet inte... han försöker komma på en ursäkt till sin kommentar. Då bestämmer jag mig. Jag tar ett snabbt steg framåt för att ta bort avståndet mellan oss. Jag ställer mig på tå för att mitt huvud ska hamna i samma höjd som hans. Mina händer vilar på hans axlar. Jag trycker lätt mina läppar mot hans och sluter ögonen. Han är lite stel först men besvarar sedan min kyss. Vi står så ett tag och bara smakar på varandra. Båda två är väldigt försiktiga. Tillslut backar jag ett steg och öppnar ögonen. Han öppnar sina med och kollar rakt på mig. Jag tar mina kassar och öppnar dörren.

-Hejdå Bill. Jag ringer imorgon, säger jag och ler. Han ler tillbaka.

Jag går in genom dörren och åker upp till min lägenhet. Väl därinne packar jag upp alla kläder, smycken och allt smink jag fått idag. Jag kollar på klockan. Hon är halv sju. Jag bestämmer mig för att gå över till Anna och berätta om min fantastiska dag men när jag knackar på dörren är det ingen som öppnar. Konstigt. Hon måste vara iväg någonstans. Jag går hem igen och värmer lite mat. Jag kommer ihåg samtalet från Edward och tar fram mobilen.

-You have one new message, säger den mekaniska rösten.

-Hey Matilda. It's Edward. Hm... Han låter nere. Det är inte likt honom. Han är alltid glad.

-I just wanted to tell you that... I'm on my way to Los Angeles right now for a little PR-tour and I was just wondering if you wanted to meet some day and just... talk? I totally understand if you don't want to but... can you please at least give me a call? I really miss you. So... give me a call, please. Bye.

Jag tar bort telefonen från örat och lägger på. Inom mig bubblar en massa känslor. Förvirring är en av dem. Varför ringer han och säger detta nu? Han säger att han saknar mig och vill träffas och prata. Om vadå? Det är ju slut mellan oss, jag har gått vidare. Jag blir plötsligt irriterad. Hur kan han komma krypande nu? Efter att vi gjort slut och båda varit överrens om att vi absolut inte passar tillsammans. Menade han inte det eller? Har han fortfarande känslor för mig, eller vill han bara ha ett ligg? En leksak? Jag lägger ifrån mig telefonen och sätter mig framför teven istället. Någon gång måste jag somna till för nästa sak jag kommer ihåg är att jag vaknar av ett ljud från teven. Jag kollar på klockan. Halv ett. Jag ska precis stänga av och gå och lägga mig när en bild på mig själv dyker upp i rutan. Jag skruvar upp volymen.

-Does Matilda Westermark have a new boyfriend? At least that's what it looks like on these pictures. A person saw Matilda Westermark and Bill Kaulitz out on the streets together. The were huging, and even kissing, eachother, shopping and laughing a lot. The witness said that they looked very inlove and didn't seem to care about who was looking. It has only been a month since Matilda and Edward, one of the Jedward twins, broke up and Matilda seems to take the brake up quite well. We wait for more information, en bild på min och Bills kyss visas. Jag suckar och stänger av. Ännu ett rykte. Jag orkar inte bry mig just nu utan går bara och lägger mig. Jag somnar på tre sekunder.

Anna

Tom och jag sitter på pastabaren. Vi har båda ätit en italiensk pastarätt och jag är proppmätt.

-Det där är vad jag kallar god mat, säger jag och klappar mig på magen. Tom skrattar och håller med.

-Ja, det var verkligen gott. Fast nu känns det nästan som om jag skulle kunna rulla fram, han himlar lite med ögonen och suckar belåtet. Vi sitter kvar och pratar en stund innan Tom frågar om jag skulle vilja följa  med hem till honom. Självklart vill jag det. Vi hoppar in i hans bil och kör mot de finare områdena. Vi stannar framför ett stort, pampigt hus. Jag tappar hakan.

-Bor du här? frågar jag och han nickar leende.

-Ja.

Vi hoppar ut ur bilen och går in genom dörren. Där inne är allting väldigt smakfullt inrett. Det är mest svarta och vita saker med färgstarka detaljer. Allt är så fint.

-Vill du kolla på en film? Tom kollar på mig. Jag ler och nickar.

-Gärna! Vi går mot en hylla fylld med dvder. Tom låter mig välja och jag pekar på "Across the Universe". Jag älskar den filmen. Tom drar med mig in i ett stort vardagsrum med projektor och bioduk. Jag sätter mig i den stora soffan och kollar på medan Tom sätter igång filmen. Han sätter sig sedan bredvid mig i soffan. När filmen börjar sitter vi med några decimeters mellanrum. Jag vet inte vem som flyttar sig, men efter ett tag sitter vi tätt, tätt ihop. Jag vänder huvudet mot honom och han gör likadant. Våra munnar är bara några få centimeter ifrån varandra...

Fortsättning följer...

Jag vill gärna veta vad ni tycker om min lilla berättelse. Är det något ni tycker är dåligt? Vad tycker ni är bra? Kommentera! :D

Kapitel 5

Tom

Jag drar tyst ett djupt andetag och väntar på Annas svar. Min fria hand är så hårt knuten att knogarna har börjat vitna.

-Tja... Jag har inget annat för mig idag. Så visst! säger Anna med sin söta röst. Jag slappnar av och ler stort.

-Ja, vad glad jag blir! slänger jag ur mig innan jag hör hur fånigt det låter. Vad är det med mig? Jag brukar aldrig vara pinsam eller fånig när jag pratar med tjejer.

-Vart vill du träffas? skyndar jag mig att säga, som för att släta över min töntiga kommentar.

-Vad sägs om en lunch på pastabaren vid LA Fashion District? Jag har hört att de har grymt god pasta där, Anna låter oerhört glad. Hennes röst har en sådan klang. Jag ler lite för mig själv.

-Det låter jättebra. Ska vi ses där vid halv ett?

-Visst, ses där! ett pip hörs i luren och Anna har lagt på. Jag lägger ifrån mig telefonen och märker att mina händer är helt svettiga. När jag kollar mig i spegeln är mitt ansikte helt rödflammigt. Jag sköljer av det med lite kallt vatten men det är fortfarande lika rött. Jag går ut i vardagsrummet igen och sätter mig i en stol. Jag gömmer ansiktet i händerna. Vad är det med mig egentligen?

Matilda

Bill och jag sitter inne på Starbucks och pratar. Då och då dricker vi lite kaffe. Båda köpte varsin stor latte och jag tog även en liten choklad macaron (stavning?). Jag slänger en blick på klockan och får en chock när jag ser att vi suttit här inne i lite längre än en timme.

-Jag vill inte låta otrevlig, men vi kanske ska gå nu om vi ska hinna shoppa lite också? jag nickar leende mot klockan och Bill vänder på huvudet.

-Oj... Ja, det kanske är dags, säger han och skrattar ett gulligt litet skratt. Vi reser på oss och går ut på gatan. Eftersom att jag är ganska ny här i Los Angeles så vet jag inte så många bra shoppingställen.

-Det är lugnt, jag kan visa dig, säger Bill leende och styr stegen mot ett stort shopping center. Väl där inne går han mot en butik jag känner igen väl. Dior. Inne i butiken hälsar Bill på kassörskorna. Han har tydligen varit här ganska många gånger innan. Jag står någon meter innanför dörrarna och stirrar på alla plagg som hänger i den stora butiken. Det känns verkligen inte som att jag passar in i den här butiken. Inte med min korsett, kjol och mina svarta tights. Bill kollar mot mig.

-Är det något fel? han kommer fram till mig.

-Nej nej, det är bara det att... Jag har aldrig varit inne i en liknande butik innan och som ny musiker så har jag inte så mycket pengar... jag tvekar och kollar generat mot Bill. Det känns nästan lite pinsamt. Han ler ett snällt leende mot mig.

-Men Matilda, det fattar jag väl. Jag tänkte faktiskt inte att du skulle betala, han ler fortfarande när han pratar. Jag fattar ingenting.

-Jag tänkte att jag skulle kunna få betala idag, säger han och jag kollar förvånat på honom. Menar han allvar? Vill han verkligen betala dyra designerkläder till mig?

-Är du allvarlig? frågar jag och han nickar.

-Men det kan du ju inte göra? Du kan ju inte bara ge bort så här dyra kläder hursomhelst? jag gör en gest ut i butiken.

-Klart jag kan. Sluta tjata emot nu och kom och kolla istället! han tar min hand och drar med mig mot dam avdelningen.

-Jag har faktiskt redan sett lite kläder som jag tror passar dig, han släpper min hand och går fram och börjar rota bland alla kläder. Jag står bara och ler. Resten av dagen går ut på att Bill letar kläder, jag provar, vi har en omröstning om vilka kläder jag ska ha och vilka jag inte ska ha och sedan betalar Bill glatt för allt jag har valt. Det känns fortfarande lite fel och jag försöker påpeka det några gånger men han avfärdar det direkt. Efter nästan fem timmar på stan sätter vi oss på Starbucks igen. Jag har flera kassar runt mig och Bill har även han samlat på sig några.

-Det var den bästa shoppingrundan jag varit på i hela mitt liv, säger jag och ler mot Bill.

-Ja, det håller jag med om. Vi måste göra om det här någon gång! han ler tillbaka och kollar mig in i ögonen...

Fortsättning följer...

Kapitel 4

Anna

Jag springer. Mitt hjärta dunkar i hela min kropp. Min mun ler lyckligt. Jag springer mot dig. Du där, med det vackra ansiktet. Du står med armarna utsräckta mot mig, som om du vill omfamna mig. Mina ben rör sig framåt i en väldig fart. Vinden susar i mina öron. Mitt hår leker i vinden. Jag når fram till din famn. Omfamnar hela dig och fyller hela min kropp med din underbara lukt. Detta är utan tvekan mitt livs lyckligaste ögonblick...

*Ring...* Jag öppnar trött ögonen och kollar mot den vibrerande mobilen. "Matilda<3" står det på skärmen. Jag suckar och svarar.

-Hallå? min röst brister nästan.

-Hej Anna! Är du vaken? Matilda låter pigg i luren.

-Ja NU är jag det, säger jag och sätter mig upp i sängen.

-Oj, förlåt om jag väckte dig. Jag kan lägga på om du vill sova vidare? Matildas röst är mjuk och försiktig. Jag ler lite för mig själv.

-Nejdå, jag kan prata. Vad ville du? säger jag och gnuggar mig i ögonen.

-Jag ville bara berätta att jag inte kommer att vara hemma nu på ett tag. Jag ska ut på stan, Matilda låter glad på rösten.

-Jaha... Ska du ut själv eller? frågar jag.

-Nej. Bill ska med, säger Matilda.

-Vad roligt! säger jag och ler återigen för mig själv.

-Ja, det ska bli lite mysigt. Men du, jag måste dra nu. Hejdå, syns senare, ett klick hörs och Matilda har lagt på. Jag sitter och kollar på telefonen i min hand en stund innan jag skakar på mig. Jag lägger mobilen på sängbordet och ställer mig på det kalla trägolvet. Jag ska precis gå in i badrummet när telefonen ringer igen. Denna gången står det "Dolt nummer" på displayen.

-Hallå? svarar jag.

-Hej... Är detta Anna Buer? frågar en bekant röst.

-Ja... Vem är detta? säger jag medan jag försöker lista ut vem personen i luren är.

-Det är Tom Kaulitz. Jag tänkte bara fråga om du har lust att ta en fika eller något idag?

Bill

Jag trycker luren mot örat och lyssnar på signalerna som kommer fram.

-Hallå? svarar Matilda efter tre signaler.

-Hej! Det är Bill, säger jag och ler i luren.

-Hej Bill! Är du klar? frågar Matilda.

-Ja, är du? svarar jag.

-Jadå, det är jag. När och vart ska vi träffas? Matildas röst är pigg.

-Jag tänkte att vi kunde börja med att ta en kaffe på Starbucks nere på hörnet vid ert hus? säger jag lite frågande.

-Ja, det låter bra. Ska vi ses där om en kvart? jag nickar först bara mot luren. Sedan känner jag mig som en idiot när jag kommer på att hon såklart inte kan se mig.

-Absolut. Vi ses där! jag lägger på och lägger mobilen i fickan. Ute i hallen tar jag på mig skor och solglasögon. Jag har på mig en blåsvart skjorta, svarta byxor och en grå mössa. Helt naturligt klädd för att smälta in lite. Jag går ut på trottoaren och börjar gå mot caféet. På vägen tänker jag ut lite olika samtalsämnen som kan vara bra att ha ifall det uppstår en pinsam tystnad. Jag svänger in på en gata och kan skymta Starbucks-skylten. När jag kommer några meter fram ser jag Matilda gå på en gata längre ifrån mig. Jag lyser genast upp i ett leende och går fram och möter henne vid ingången.

-Hej! säger jag och ger henne en kram. Hon kramar mig tillbaka.

-Hej! Ska vi gå in? hon gör en gest mot dörren och jag nickar. Hennes doft sitter i min näsa och jag hoppas att den aldrig aldrig ska försvinna...

Fortsättning följer...

Kommentera! :)

Kapitel 3

Bill

Jag fattar självklart att Tom ljuger när han säger att han inte är kär i Anna. Man ser det så väl, det går inte att förneka. Men jag vill inte göra min bror irriterad så jag skrattar bara åt hans kommentar. Tom drar med mig till garderoben och vi hämtar ut våra jackor innan vi börjar gå hemåt. Bland det bästa med att bo i LA är att vi kan gå ut på gatorna utan att orsaka totalt kaos. Vi pratar lite om olika, oviktiga saker på vägen hem. Så som vad vi ska äta imorgon, vem som ska gå ut med Scotty och annat sådant. När vi kommit hem och gått in i huset går jag till mitt rum direkt.

-Godnatt, vi ses imorgon, säger jag och går upp på övervåningen.

-Godnatt, Tom går mot sitt rum på nedervåningen. Jag öppnar den svarta dörren och sätter mig på sängen. Jag tar upp mobilen och går in i kontakter. Där letar jag upp Matildas namn. Jag blir sittandes med telefonen i handen och bara stirrar på den. Jag vet inte om jag ska ringa redan nu eller om det verkar helt desperat och fel. Tillslut tar jag ett djupt andetag och trycker på numret. Jag trycker telefonen mot örat och väntar spänt medan signalerna går fram. En... två... tre... fyra signaler går fram och jag är precis påväg att lägga på igen när ett klick hörs.

-Hallå? säger Matilda.

-Hej... Det är Bill, säger jag lite nervöst.

-Åh. Hej Bill! Matildas röst låter glad och pigg trots att klockan är närmare tre på natten.

-Vad ville du då? frågar hon och jag blir lite ställd. Vad ville jag egentligen? Min hjärna försöker förvirrat få fram ett bra svar som inte verkar alltför desperat innan jag ger upp. Det är bäst att bara säga sanningen.

-Jag ville bara höra din röst igen och prata lite, säger jag och jag hör nästan ett leende i luren.

-Vad trevligt! Vad gör du då? säger hon och jag pustar ut. Hon verkar inte vara helt förskräckt i alla fall.

-Jag sitter på mitt rum. Jag kom precis hem från festen så jag ska väl gå och lägga mig snart. Vad gör du då? säger jag och sätter mig i skräddarställning.

-Samma sak faktiskt, säger hon. Vi pratar på om lite olika saker och detta samtalet flyter på lika bra som det förra. När klockan är fyra hör jag hur Matilda gäspar i andra änden.

-Förlåt, här sitter jag och håller dig uppe hela natten, säger jag lite skyldigt.

-Nejnej, det är bara mysigt att prata med dig. Men jag måste nog medge att jag är väldigt trött... Matilda gäspar ännu en gång och jag skrattar till lite.

-Ja, jag måste väl gå och lägga mig med. Vi hörs en annan dag, säger jag.

-Ja det gör vi. Godnatt, dröm om mig, säger Matilda lite retfullt i luren och jag skrattar.

-Haha, det ska jag göra. Om du lovar att drömma om mig, säger jag.

-Haha, det lovar jag att jag kommer göra, vi skrattar båda ett tag innan vi säger hejdå. Precis innan jag ska lägga på hör jag ett svagt ljud från luren. Det låter som om Matilda försöker säga något mer så jag trycker åter igen luren mot örat.

-Sa du något? frågar jag.

-Ja, jag frågade om du ville följa med ut på en shoppingrunda imorgon? jag ler för mig själv.

-Ja gärna! Är det några mer som ska med? säger jag fortfarande med ett leende.

-Nej, jag tänkte att vi kunde gå själva? Eller du kanske är för rädd för mig? säger Matilda retsamt.

-Nejdå, jag följer gärna med. Vi kan väl höras imorgon? jag lägger mig ner i sängen och kollar upp i taket.

-Ja, det gör vi. Men nu måste jag gå och lägga mig innan jag somnar sittandes, hejdå! säger Matilda och vi lägger på. Jag ligger och tittar på kameran i säkert fem minuter efter att vi lagt på innan jag lägger den på nattduksbordet och går ut i badrummet. Jag sminkar av mig och borstar tänderna innan jag däckar i sängen. I drömmarna ser jag bara Matildas vackra ögon och leende, hennes fina hår. Bara henne. Och när jag vaknar har jag ett leende på läpparna...

Fortsättning följer...

Kapitel 2

Tom

Jag känner hur Anna börjar avsluta vår kyss så jag drar mig tillbaka och öppnar ögonen. Min syn möts av ett par otroligt vackra, gröna ögon.

-Jag... Jag måste gå nu, Anna biter sig i underläppen och sticker ner någonting i min ficka innan hon snabbt går ifrån mig. Jag blir helt paff och innan jag hunnit springa efter henne är hon borta. Jag flämtar ut. Såhär brukar det inte vara. Det är alltid jag som sticker från tjejen, inte tvärtom. Jag ville inte sticka från Anna. Anna med det gulliga skrattet, dem vackra ögonen och den underbara personligheten. Jag ler lite för mig själv innan jag börjar rota i fickan. Jag får upp en lapp med några siffror på. Ett telefonnummer. Jag ler för mig själv och stoppar ner lappen i fickan igen. Sedan börjar jag leta efter Bill med blicken. Det är ändå dags att gå snart. Jag ser honom inte någonstans inne i lokalen och går ut till garderoben. Där ser jag honom stå med armarna om en tjej med svartvita dreads.

-Matilda, skynda dig, jag fryser! ropar en röst utanför dörren. Jag känner igen rösten. Anna! Jag springer fram och ställer mig bredvid Bill och hinner precis få en glimt av Annas rödsvarta hår innan hon försvinner ut i mörkret. Jag suckar och kollar mot Bill. Han står med ett stort leende på läpparna. Jag kan inte låta bli att skratta. Han ser så rolig ut.

-Vem var det? frågar jag leende och lyfter på ena ögonbrynet. Bill rycker till och kollar på mig.

-Huh? Åh, står du här? Vad sa du? Bill ser mycket förvirrad ut och jag skrattar igen.

-Jag frågade vem tjejen som du kramade var, skrattar jag fram.

-Åh... Det var Matilda, säger Bill med en drömmande röst.

-Och vem är Matilda? säger jag och får en lätt irriterad blick från min bror.

-Tjejen jag satt och pratade med medan du hånglade upp hennes kompis, säger han lite snäsigt och fnyser.

-Så hon känner Anna... mumlar jag. Bill rycker till och kollar på mig.

-Du brukar väl aldrig komma ihåg namnet på dina hångeloffer? säger han och stirrar förvånat på mig.

-Anna var speciell... Inte som de andra... fortsätter jag mumlande.

-Oohh, har lilla Casanova gått och blivit kär? säger Bill med tillgjord röst och knuffar mig i sidan. Jag blir lite generad och viftar bort det.

-Äh! Inte alls! Nu hämtar vi ut våra jackor och går hem, säger jag irriterat och drar med min bror mot garderoben. Han skrattar gott åt min kommentar...

Anna

-Matilda, skynda dig, jag fryser! ropar jag in genom dörren. Det var en lögn. Det är väldigt varmt ute, trots att klockan är närmare 2 på natten. Här i LA är det alltid varmt. Matilda släpper Bill, killen hon står med armarna om, och kommer ut till mig. Hela hon utstrålar lycka.

-Är det någon som är lite kär? retas jag. Matilda skakar på huvudet.

-Nej, bara lycklig över att ha träffat en ny vän, säger hon.

-Äh, kom igen, du är jättekär. Det syns lång väg! fortsätter jag. Matilda suckar och kollar på mig.

-Anna, du vet att jag inte vill ha något förhållande just nu, det skulle bara strula till det med min karaktär, Matilda har sin seriösa min och jag slutar retas. Vi kommer fram till byggnaden där våra lägenheter ligger efter en kvart. Vi åker uppför hissen till vår våning och följs åt till Matildas dörr. Hon låser upp och ska precis gå in när hon vänder sig om.

-Förresten, Anna. Hur var det att hångla med Tom Kaulitz? hon blinkar mot mig och jag rodnar lite.

-Äsch... Det var väl mysigt... mumlar jag och kollar ner i marken. Matilda skrattar och skakar på huvudet.

-Och du säger att JAG är fånig när jag är kär. Godnatt, hon går in och stänger och låser dörren efter sig. Jag står och kollar på dörren ett tag innan jag går vidare till min egen dörr. Jag låser upp och går in. Dörren smäller igen bakom mig och jag sparkar av mig mina skor och min jacka. Jag går in i badrummet och sminkar av mig och borstar tänderna innan jag slänger mig på den stora, mjuka sängen. Det tar inte många sekunder innan jag somnar. Den natten drömmer jag bara om Toms mjuka, varma läppar...

Fortsättning följer...

Kapitel 1

Matilda

Jag kollar mig runt omkring i den dunkla, dunkande lokalen. Kroppar rör sig i takt till det enformiga dunkandet och blinkande lampor möter min syn. Jag sitter en bit ifrån dansgolvet med min mineralvattenflaska. Jag dricker inte alkohol och var inte sugen på läsk ikväll. Mina ögon förflyttar sig från folkhavet och vidare runt i lokalen. Några människor står och trycker i hörnen, några par står och hånglar och en del andra står bara och iakttar allt, som jag själv. Jag kollar ner mot min flaska ett tag. Jag får en känsla av att någon tittar på mig och kollar upp. Mina ögon möter ett par andra, mörkbruna ögon tvärs över lokalen. Den vackra blicken får mig nästan att tappa andan. Ögonen ler mot mig och jag ler tillbaka. Vi fortsätter att kolla på varandra, båda vägrar slita blicken från den andra. Efter ett par sekunder kan jag urskilja mannen med den vackra blickens hela kropp. Han är lång och smal, hans kläder är mörka och hans vackra ögon är kantade med svart smink. Hans hår är svart och han är snaggad på sidorna. Håret som finns uppe på hans huvud är coolt stylat. Han har ett septum och en ögonbrynspiercing. Hans ansikte är minst lika vackert som hans ögon. Han har flera öronhängen och halsband och en hel del ringar. Han håller även han i en vattenflaska. Han känns bekant på något sätt, som om jag sett honom förut. Mannen, eller killen kanske man ska säga, han ser ut att vara runt 20-25 års åldern, börjar gå mot mig och jag drar ett djupt andetag. Han släpper mig inte med blicken för en sekund medan han tränger sig genom folkmassan och efter några sekunder är han framme hos mig.

-Can I sit here? säger han med tysk accent. Jag bestämmer mig för att prata tyska med honom.

-Visst, det är ledigt, säger jag och ler. Han höjer ögonbrynen och ler mot mig medan han sätter sig ner.

-Är du tysk du med? säger han.

-Nej, men jag har läst tyska i 6 år, svarar jag och ler.

-Jag heter Matilda förresten, jag räcker fram handen mot honom och han tar den och skakar den lätt. Hans hand är len mot min.

-Bill, säger han och jag kommer på vem han är. Det är Bill Kaulitz, sångaren i Tokio Hotel. Jag gillar deras musik, det är samma stuk som min egen.

-Så, på vilket sätt är du inblandad i musikbranschen? Eller är du här i någon annans sällskap? frågar Bill. Alla här på festen jobbar med något som har med musik att göra, eller är vänner till musikfolk, det visste jag.

-Jag är sångerska i ett rockband, vi är ganska stora hemma i Europa och nu försöker vi slå igenom här i USA. Vi släppte vårt första album här igår, faktiskt, säger jag och ler. Bill nickar och ler tillbaka.

-Jaså? Är det du som är med i Such A Shame? frågar han och jag nickar.

-Jag köpte er skiva, den är jättebra. Jag gillar din röst, säger han och jag blir lite generad.

-Tack. Men du är ju så mycket bättre, jag har fortfarande mycket att öva på, säger jag och tar en klunk vatten.

-Jag tycker i alla fall att du är jätteduktig, säger han och lägger en hand på min arm. En värme sprider sig i hela kroppen vid hans beröring och jag ler lite för mig själv.

-Så... Vart är Tom då? Eller är du här ensam? säger jag och kollar mig lite runt. Bill gör samma sak. Hans blick stannar till och jag antar att han hittat sin bror.

-Där är han. Men en ny tjej såklart, säger Bill och pekar mot ett av paren som står och hånglar. Det tar en liten stund innan jag ser dom tydligt. Tom står med ansiktet mot oss med en tjej i armarna. Jag känner igen hennes topp. Är det... Anna?

-Jag tror det är min kompis han kysser, säger jag fundersamt och Bill suckar. -Tja, vi får väl bara hoppas att han inte krossar hennes hjärta, säger han och tar en klunk ur sin flaska. Jag och Bill sitter och pratar på om musik, kärlek, tvprogram och en massa annat i säkert två timmar. Jag tycker mer och mer om honom för varje sekund som går. Han är en härlig kille med underbar humor och världens gulligaste skratt. Mitt i ett samtal känner jag en knack på axeln. När jag vänder mig om ser jag Anna stå bakom mig med världens största leende på läpparna.

-Matilda, kan vi inte gå? Jag är jättetrött i benen och har något jag bara måste berätta för dig! hon kan knappt stå still och jag ler mot henne.

-Självklart, gå du i förväg till garderoben så kommer jag strax. Anna nickar och vänder på klacken. Jag kollar på Bill igen och ler.

-Ledsen, men jag måste gå nu. Min kompis är helt överlycklig och trött, säger jag och skrattar till lite.

-Okej. Jag har haft jättetrevligt ikväll, det var jättekul att prata med dig, säger han och avfyrar ett vackert leende.

-Jag hoppas vi ses igen, säger jag och reser mig upp. Jag går mot garderoben för att hämta ut min jacka. När jag precis ska gå ut genom dörren känner jag en varm hand mot axeln. Jag vänder mig om och möts av de otroligt vackra ögonen.

-Jag vill inte verka för framåt men... Kan jag få ditt nummer?

Fortsättning följer...

Första kapitlet är uppe! Kommentera gärna :)