Kapitel 12

Edward

Jag stänger den vita dörren bakom mig och lägger sedan en arm om Matildas axlar. Det känns rätt. Som om jag fått tillbaka en del av mig själv som varit borttappad. Vi går sådär, under tystnad, ända fram till Matildas dörr. Då måste jag ta ner armen för att hon ska kunna leta upp sin nyckel och låsa upp. Inne i hallen drar hon av sig sina skor och försvinner snabbt ut i köket. Jag tar ganska god tid på mig att ta av mig mina Converse och ställer dem prydligt bredvid Matildas. Jag kollar mig omkring i hallen. Väggarna är fulla av klotter. Jag ler för mig själv. Jag älskar denna lägenheten. Den är så ljus och öppen och allt känns hemtrevligt. Jag går ut i köket där Matilda sitter vid bordet och kollar ut genom fönstret. Klockan är närmare sex på morgonen men jag är inte trött överhuvudtaget. Jag sätter mig på stolen mittemot Matilda och kollar på henne. Studerar varenda drag i hennes ansikte. En varm känsla sprids i magen och jag inser hur mycket jag har saknat henne. Matildas händer ligger knäppta på bordet. Jag sträcker mig fram och lägger mina händer över hennes. Hon kollar på mig. Jag ser i hennes ögon att hon funderar på om hon ska ta mina händer, liksom ge med sig och visa att hon fortfarande vill ha mig. Eller om hon ska dra sig undan. Vi sitter och kollar in i varandras ögon i säkert tre minuter. Då reser sig plötsligt Matilda upp. Först tror jag hon ska be mig sticka därifrån. Men sedan går hon fram till mig, sätter sig i mitt knä och gömmer ansiktet i min axel. Jag lägger en arm om hennes rygg. Den andra handen stryker över hennes hår. Hon andas konstigt, liksom ryckigt. Jag förstår att hon gråter.

-Lilla gumman. Varför gråter du? viskar jag i hennes öra.

-Jag har saknat dig så mycket, säger hon ryckigt och kollar på mig med röda ögon. Hennes svarta smink har runnit ut lite och hennes mohawk hänger en aning. Jag böjer mig fram och kysser henne lätt på läpparna. Sedan kollar jag henne in i ögonen igen.

-Jag har nästan gått sönder utan dig, lova att vi aldrig lämnar varandra igen, säger jag och hon nickar.

-Jag lovar, säger hon och skrattar till. Sedan kysser hon mig igen. Äntligen känns allting som innan igen. Äntligen slipper jag gå runt söndrig och olycklig, jag slipper ljuga och jag slipper det där hålet i magen. Allt är perfekt just så som det är nu...

Anna (N)

Jag vaknar upp i en gigantiskt stor säng i ett ljust, okänt rum. Först blir jag nästan rädd, fattar inte vart jag är. Jag kollar på sidan om mig och ser en svart kalufs sticka upp ur täcket. Då minns jag. Jag är hos Bill. Jag ler för mig själv. Jag har sovit i samma säng som Bill Kaulitz, det är helt sjukt! Jag kollar mig omkring i jakt på en klocka. Jag hittar en på nattduksbordet. Hon är snart halv tre på eftermiddagen. Det blev lite sent igår. Jag och Bill somnade nog inte förens halv åtta i morse. Jag kollar på Bill igen. Funderar på att väcka honom. Jag bestämmer mig för att låta honom sova vidare, han ser så fridfull ut. Istället reser jag mig upp, klär tyst på mig och smyger ut ur rummet. När jag väl står utanför vet jag inte riktigt vart jag ska gå, jag har ju aldrig varit här innan. Jag bestämmer mig tillslut för att gå ner för trappan och till vänster, vilket leder mig in i ett stort kök. Där sitter Anna med rufsigt, vinrött hår.

-Godmorgon, säger jag. Hon kollar upp från sin kaffekopp.

-Godmorgon! säger hon piggt och glatt. Jag sätter mig mittemot henne vid bordet.

-Är du nöjd med festen igår? frågar jag.

-Jag är mer än nöjd! Bästa festen EVER! säger Anna och ler stort.

-Ja, det var roligt, säger jag och nickar.

-Du och Bill verkar komma bra överrens, säger Anna och blinkar retsamt mot mig. Jag känner hur kinderna blir lite varma och kollar ner i bordet.

-Han är väl schysst... säger jag och pillar lite med håret. Anna skrattar.

-Hade ni det mysigt igår? frågar hon. Som tur är behöver jag inte svara på den frågan. En trött Bill kommer in i köket och sätter sig bredvid mig vid bordet.

-Godmorgon, säger han med grötig röst. Han lutar sig fram och ger mig en kyss på kinden. Mina kinder blir ännu varmare och jag tittar åter igen ner i bordet. Anna bara skrattar och skakar på huvudet...

Fortsättning följer...

Det blev ett snabbt litet kapitel ikväll eftersom jag var så skrivsugen! Hoppas ni gillade det :)

Kommentera!