Kapitel 1

 

Matilda

 

Jag kollar mig runt omkring i den dunkla, dunkande lokalen. Kroppar rör sig i takt till det enformiga dunkandet och blinkande lampor möter min syn. Jag sitter en bit ifrån dansgolvet med min mineralvattenflaska. Jag dricker inte alkohol och var inte sugen på läsk ikväll. Mina ögon förflyttar sig från folkhavet och vidare runt i lokalen. Några människor står och trycker i hörnen, några par står och hånglar och en del andra står bara och iakttar allt, som jag själv. Jag kollar ner mot min flaska ett tag. Jag får en känsla av att någon tittar på mig och kollar upp. Mina ögon möter ett par andra, mörkbruna ögon tvärs över lokalen. Den vackra blicken får mig nästan att tappa andan. Ögonen ler mot mig och jag ler tillbaka. Vi fortsätter att kolla på varandra, båda vägrar slita blicken från den andra. Efter ett par sekunder kan jag urskilja mannen med den vackra blickens hela kropp. Han är lång och smal, hans kläder är mörka och hans vackra ögon är kantade med svart smink. Hans hår är svart och han är snaggad på sidorna. Håret som finns uppe på hans huvud är coolt stylat. Han har ett septum och en ögonbrynspiercing. Hans ansikte är minst lika vackert som hans ögon. Han har flera öronhängen och halsband och en hel del ringar. Han håller även han i en vattenflaska. Han känns bekant på något sätt, som om jag sett honom förut. Mannen, eller killen kanske man ska säga, han ser ut att vara runt 20-25 års åldern, börjar gå mot mig och jag drar ett djupt andetag. Han släpper mig inte med blicken för en sekund medan han tränger sig genom folkmassan och efter några sekunder är han framme hos mig.

-Can I sit here? säger han med tysk accent. Jag bestämmer mig för att prata tyska med honom.

-Visst, det är ledigt, säger jag och ler. Han höjer ögonbrynen och ler mot mig medan han sätter sig ner.

-Är du tysk du med? säger han.

-Nej, men jag har läst tyska i 6 år, svarar jag och ler.

-Jag heter Matilda förresten, jag räcker fram handen mot honom och han tar den och skakar den lätt. Hans hand är len mot min.

-Bill, säger han och jag kommer på vem han är. Det är Bill Kaulitz, sångaren i Tokio Hotel. Jag gillar deras musik, det är samma stuk som min egen.

-Så, på vilket sätt är du inblandad i musikbranschen? Eller är du här i någon annans sällskap? frågar Bill. Alla här på festen jobbar med något som har med musik att göra, eller är vänner till musikfolk, det visste jag.

-Jag är sångerska i ett rockband, vi är ganska stora hemma i Europa och nu försöker vi slå igenom här i USA. Vi släppte vårt första album här igår, faktiskt, säger jag och ler. Bill nickar och ler tillbaka.

-Jaså? Är det du som är med i Such A Shame? frågar han och jag nickar.

-Jag köpte er skiva, den är jättebra. Jag gillar din röst, säger han och jag blir lite generad.

-Tack. Men du är ju så mycket bättre, jag har fortfarande mycket att öva på, säger jag och tar en klunk vatten.

-Jag tycker i alla fall att du är jätteduktig, säger han och lägger en hand på min arm. En värme sprider sig i hela kroppen vid hans beröring och jag ler lite för mig själv.

-Så... Vart är Tom då? Eller är du här ensam? säger jag och kollar mig lite runt. Bill gör samma sak. Hans blick stannar till och jag antar att han hittat sin bror.

-Där är han. Men en ny tjej såklart, säger Bill och pekar mot ett av paren som står och hånglar. Det tar en liten stund innan jag ser dom tydligt. Tom står med ansiktet mot oss med en tjej i armarna. Jag känner igen hennes topp. Är det... Anna?

-Jag tror det är min kompis han kysser, säger jag fundersamt och Bill suckar. -Tja, vi får väl bara hoppas att han inte krossar hennes hjärta, säger han och tar en klunk ur sin flaska. Jag och Bill sitter och pratar på om musik, kärlek, tvprogram och en massa annat i säkert två timmar. Jag tycker mer och mer om honom för varje sekund som går. Han är en härlig kille med underbar humor och världens gulligaste skratt. Mitt i ett samtal känner jag en knack på axeln. När jag vänder mig om ser jag Anna stå bakom mig med världens största leende på läpparna.

-Matilda, kan vi inte gå? Jag är jättetrött i benen och har något jag bara måste berätta för dig! hon kan knappt stå still och jag ler mot henne.

-Självklart, gå du i förväg till garderoben så kommer jag strax. Anna nickar och vänder på klacken. Jag kollar på Bill igen och ler.

-Ledsen, men jag måste gå nu. Min kompis är helt överlycklig och trött, säger jag och skrattar till lite.

-Okej. Jag har haft jättetrevligt ikväll, det var jättekul att prata med dig, säger han och avfyrar ett vackert leende.

-Jag hoppas vi ses igen, säger jag och reser mig upp. Jag går mot garderoben för att hämta ut min jacka. När jag precis ska gå ut genom dörren känner jag en varm hand mot axeln. Jag vänder mig om och möts av de otroligt vackra ögonen.

-Jag vill inte verka för framåt men... Kan jag få ditt nummer?

 

Fortsättning följer...

Första kapitlet är uppe! Kommentera gärna :)