Kapitel 5

 

Tom

 

Jag drar tyst ett djupt andetag och väntar på Annas svar. Min fria hand är så hårt knuten att knogarna har börjat vitna.

-Tja... Jag har inget annat för mig idag. Så visst! säger Anna med sin söta röst. Jag slappnar av och ler stort.

-Ja, vad glad jag blir! slänger jag ur mig innan jag hör hur fånigt det låter. Vad är det med mig? Jag brukar aldrig vara pinsam eller fånig när jag pratar med tjejer.

-Vart vill du träffas? skyndar jag mig att säga, som för att släta över min töntiga kommentar.

-Vad sägs om en lunch på pastabaren vid LA Fashion District? Jag har hört att de har grymt god pasta där, Anna låter oerhört glad. Hennes röst har en sådan klang. Jag ler lite för mig själv.

-Det låter jättebra. Ska vi ses där vid halv ett?

-Visst, ses där! ett pip hörs i luren och Anna har lagt på. Jag lägger ifrån mig telefonen och märker att mina händer är helt svettiga. När jag kollar mig i spegeln är mitt ansikte helt rödflammigt. Jag sköljer av det med lite kallt vatten men det är fortfarande lika rött. Jag går ut i vardagsrummet igen och sätter mig i en stol. Jag gömmer ansiktet i händerna. Vad är det med mig egentligen?

 

Matilda

 

Bill och jag sitter inne på Starbucks och pratar. Då och då dricker vi lite kaffe. Båda köpte varsin stor latte och jag tog även en liten choklad macaron (stavning?). Jag slänger en blick på klockan och får en chock när jag ser att vi suttit här inne i lite längre än en timme.

-Jag vill inte låta otrevlig, men vi kanske ska gå nu om vi ska hinna shoppa lite också? jag nickar leende mot klockan och Bill vänder på huvudet.

-Oj... Ja, det kanske är dags, säger han och skrattar ett gulligt litet skratt. Vi reser på oss och går ut på gatan. Eftersom att jag är ganska ny här i Los Angeles så vet jag inte så många bra shoppingställen.

-Det är lugnt, jag kan visa dig, säger Bill leende och styr stegen mot ett stort shopping center. Väl där inne går han mot en butik jag känner igen väl. Dior. Inne i butiken hälsar Bill på kassörskorna. Han har tydligen varit här ganska många gånger innan. Jag står någon meter innanför dörrarna och stirrar på alla plagg som hänger i den stora butiken. Det känns verkligen inte som att jag passar in i den här butiken. Inte med min korsett, kjol och mina svarta tights. Bill kollar mot mig.

-Är det något fel? han kommer fram till mig.

-Nej nej, det är bara det att... Jag har aldrig varit inne i en liknande butik innan och som ny musiker så har jag inte så mycket pengar... jag tvekar och kollar generat mot Bill. Det känns nästan lite pinsamt. Han ler ett snällt leende mot mig.

-Men Matilda, det fattar jag väl. Jag tänkte faktiskt inte att du skulle betala, han ler fortfarande när han pratar. Jag fattar ingenting.

-Jag tänkte att jag skulle kunna få betala idag, säger han och jag kollar förvånat på honom. Menar han allvar? Vill han verkligen betala dyra designerkläder till mig?

-Är du allvarlig? frågar jag och han nickar.

-Men det kan du ju inte göra? Du kan ju inte bara ge bort så här dyra kläder hursomhelst? jag gör en gest ut i butiken.

-Klart jag kan. Sluta tjata emot nu och kom och kolla istället! han tar min hand och drar med mig mot dam avdelningen.

-Jag har faktiskt redan sett lite kläder som jag tror passar dig, han släpper min hand och går fram och börjar rota bland alla kläder. Jag står bara och ler. Resten av dagen går ut på att Bill letar kläder, jag provar, vi har en omröstning om vilka kläder jag ska ha och vilka jag inte ska ha och sedan betalar Bill glatt för allt jag har valt. Det känns fortfarande lite fel och jag försöker påpeka det några gånger men han avfärdar det direkt. Efter nästan fem timmar på stan sätter vi oss på Starbucks igen. Jag har flera kassar runt mig och Bill har även han samlat på sig några.

-Det var den bästa shoppingrundan jag varit på i hela mitt liv, säger jag och ler mot Bill.

-Ja, det håller jag med om. Vi måste göra om det här någon gång! han ler tillbaka och kollar mig in i ögonen...

 

Fortsättning följer...