Kapitel 7

 

Edward

 

-Bye, jag lägger på och suckar mot telefonen. Antar att jag är besviken för att hon inte svarade. Men vad hade jag förväntat mig? Att hon skulle svara kvittrande och bara ta mig tillbaka? Knappast. Men jag är ändå besviken. Precis när jag är på väg att lägga ifrån mig telefonen på bordet så ringer det. En liten känsla av hopp sprider sig snabbt i magen. Det kanske är hon! Jag vänder på telefonen för att kolla numret. Besvikelsen sköljer över mig igen. Det är John.

-Hallå, svarar jag.

-Wow, du låter helt deprimerad! Har det hänt något eller? Jag skrattar till lite ironiskt. Hänt nåt? Mitt liv är över, det är vad som hänt.

-Matilda, det har hänt, säger jag. John suckar i andra änden.

-Du måste komma över henne snart! säger han lite irriterat.

-Det är lätt för dig att säga, du har ju fortfarande Natalie, säger jag.

-Jo, det är klart, John blir tyst.

-Var det något speciellt du ville eller? säger jag efter några minuters tystnad.

-Nej, jag ville bara se hur det är med dig, jag ler för mig själv. Min bror har alltid funnits nära mig. VI har alltid delat rum, alltid varit tillsammans. Tills Matilda och jag gjorde slut. Jag hade i princip flyttat in hos henne i Los Angeles och John bodde mest hos Natta. Och det gör han fortfarande. Jag flyttade hem till Dublin igen. Det är extremt tomt och tråkigt.

-Jag saknar dig, vi måste träffas snart, säger John i luren.

-Jag är i Los Angeles just nu. Vi kan väl träffas någon dag? säger jag.

-Ja! Du kan väl komma över hit imorgon? Jag vet att Nate ska till Mate då så vi kan vara för oss själva, jag skrattar till lite. Mate och Nate är det alla kallar Matilda och Natalie när de pratar om dem samtidigt. Pratar man bara om en av dem säger man bara Natta, Natalie eller Nemo och Matilda.

-Det låter jättebra. När kan jag komma? frågar jag.

-När du vill, men helst på eftermiddagen.

-Okej, jag gör en liten paus. Funderar på om jag ska ställa frågan som bränner inom mig.

-John...

-Ja?

-Du vet inte om Matilda har... du vet... träffat någon annan? säger jag tyst och långsamt. John blir tyst. Antagligen tänker han.

-Näää... inte vad jag vet. Nemo har inte sagt någonting om det, säger han. Jag blir nästan lite lättad.

-Okej. Nu måste jag lägga på, ska gå och göra lite mat. Vi ses imorgon! John säger hejdå och vi lägger på. Jag går ut i köket och lagar till lite mat. Jag har hyrt en liten tvåa här i LA. Ett sovrum, ett vardagsrum, ett badrum och ett litet kök. Det passar mig perfekt.

Jag äter maten framför teven och fastnar där resten av kvällen. Jag har ingen som helst tidsuppfattning. När det känns som om jag suttit i soffan i typ en timme kollar jag på klockan och ser att hon är halv ett. Jag har suttit här i flera timmar. Jag ska precis ställa mig upp när bilden visas i rutan. Matilda. Först blir jag glad av att se henne. Får en varm känsla i magen. Den byts dock snabbt ut mot ett stenhårt hugg. Nästa bild som visas är nämligen på henne och Bill Kaulitz. De kysser varandra. Jag blir som förlamad. Kan inte stänga av teven. Kan inte ens slita blicken från skärmen. Jag bara sitter och stirrar på bilder av Matilda och Bill. De skrattar högt, shoppar, kramas och fikar. När bilden återgår till nyhetsankaret rycks jag ur mitt förlamade läge och stänger snabbt av teven. Som om det skulle hjälpa. Bilden sitter fastnaglad i mitt huvud och jag vet att jag inte kommer kunna bli av med den. Jag reser mig upp och går in i sovrummet. Där inne klär jag av mig mina kläder och kryper ner i sängen. Jag ligger och vrider och vänder mig i flera timmar i försök att kunna somna men får snart acceptera att detta kommer bli en sömnlös natt. Tillslut glider jag in i någon slags dvala och vaknar inte upp fören mobilen piper till och berättar att jag har ett sms.

"Jag har nyheter om Matilda... Du kommer inte bli glad"...

 

 

Fortsättning följer...

Detta är början för Jedwards del i historien :)