Jag kollar mot Bill på andra sidan bordet. Han ler mot mig. Det är ett varmt, fint och uppriktigt glatt leende. Jag ler tillbaka. Kan inte fatta att han är min. Vi sitter inne på ett café inne i stan med varsinn kopp kaffe framför oss. Det var Bills idé att vi skulle gå på en dejt. En första dejt, för vi har ju tekniskt sett inte gått ut på riktigt än.

-Du är underbar, visste du det? säger Bill helt plötsligt. Jag blir lite röd om kinderna och kollar ner i muggen.

-Äsch, det säger du bara för att vara snäll, säger jag och Bill skakar på huvudet.

-Kan du inte bara säga tack? frågar han och låtsas se irriterad ut. Jag skrattar och nickar.

-Okej då, tack, säger jag och ler mot honom. Han kollar på mig i några sekunder, det ser nästan ut som om han väntar på något. Jag kollar frågande på honom.

-Men hallå?! säger han och slår ut med armarna.

-Vadå? säger jag, helt förvirrad.

-Ska du inte säga att jag är underbar jag med? frågar Bill med överdriven divighet i rösten. Jag börjar gapskratta, han är så himla söt när han leker diva.

-Haha, jo du är underbarast i hela världen, säger jag mellan skratten. Bill nickar och ler stort.

-Tack, det var snällt sagt. Jag blev nästan rädd att du inte hade något hyffs i kroppen, säger han och blinkar skämtsamt mot mig. Jag lägger mina händer på bordet med handflatorna uppåt som för att signalera att jag vill att han ska ta dem. Han förstår direkt och kramar mina händer mjukt. Vi sitter och kollar in i varandras ögon länge. Varje gång jag ser dem där fina, mörka ögonen tappar jag helt fattningen om allt. Plötsligt känns det som om inget annat existerar. Det finns bara jag och Bill. Vi rör oss sakta mot varandra samtidigt, det känns nästan som om våra kroppar är helt synkade med varandra. Våra läppar möts i en kyss och jag sluter mina ögon. Vill vara i den här stunden för alltid. Vi hör ett litet klick. Det låter som en kamera och vi rycks tillbaka till den riktiga världen igen. Vi släpper varandras händer och kollar omkring oss. Vi hinner precis se en man skynda sig ut ur caféet med en kamera i handen.

-Fan, säger Bill lågt och lägger huvudet i handen. Vi hade egentligen bestämt oss för att inte bry oss om ifall någon kom på oss, tänkte inte försöka dölja något. Men nu, när vi är totalt avslöjade känns det helt fel. Det hade varit så mycket bättre om vi hade fått en chans att komma ut med det själva först.

-Nämen hej! Är ni här? en välbekant röst tar bort alla bekymmer ur mitt huvud för en stund och jag kollar mot sidan. Där står Matilda och Nemo.

-Hej! jag och Bill reser oss upp och kramar om tjejerna.

-Vad gör ni här? frågar jag och kollar på Nemo.

-Jag och John ska åka till ett ställe där vi kanske ska ha vår bröllopsfest och eftersom Edward är bestman och Matilda tärna så får dem hänga med, säger hon och ler stort. Jag ler tillbaka.

-Jaså, vad roligt! Men vart är killarna nu då? innan Nemo hinner svara hör vi John och Edward prata högt vid dörren. De bokstavligen hoppar fram till oss och John ger mig och Bill varsinn kram.

-Hej! Vad roligt att ni är här också! säger John och lägger en arm om Nemo. Edward kramar om mig och kollar sedan lite generat mot Bill. Man ser i bådas ögon att dem känner sig väldigt obekväma och vet inte riktigt om dem ska krama varandra eller inte. Det hela slutar med en tafatt och väldigt snabb kram, sedan ställer sig Edward vid Matilda. Han lägger en arm om hennes midja, nästan som för att markera att dem är tillsammans. Jag ser på Bill att han fortfarande tycker det är lite jobbigt att se dem tillsammans. Jag lägger en arm om honom.

-Vad gör ni här då? frågar Matilda. Jag ser att även hon tycker det är en aning obekvämt.

-Vi är på dejt, faktiskt, säger jag och ler mot Matilda. Hon ler tillbaka.

-Gud vad mysigt! Men då ska inte vi störa. Vi skulle bara köpa lite kaffe till den långa bilfärden, säger hon.

-Det är lugnt, vi skulle precis gå vidare. Eller hur Anna? säger Bill och kollar på mig. Jag fattar vinken och nickar.

-Ja, vi ska tillbaka hem. Vi ses senare! säger jag och vi kramar alla hejdå. Jag och Bill går ut från fiket och vidare i riktning mot Bill och Toms hus. Vi går under tystnad en lång bit.

-Förlåt om jag var stel inne på fiket... Det var bara lite svårare än jag trodde att se Matilda och Edward tillsammans igen, säger Bill till slut och jag kollar på honom.

-Det är lugnt, jag förstår, säger jag.

-Det är ju inte så att jag fortfarande är kär i henne. Eller alltså, det är ju inte så att jag inte känner någonting för henne men det är liksom inte kärlek längre. Det är bara det att... Att... Bill försöker hitta något passande att säga. Jag stannar upp och lägger händerna på hans axlar.

-Bill, det är okej. Jag fattar, säger jag och kollar honom i ögonen. Han slappnar av och lägger armarna om mig. Jag kramar honom tillbaka och andas in hans doft.

-Anna, du är bäst, säger han och kysser mig lätt på halsen. Jag blundar och njuter. Kan fortfarande inte fatta att det är sant. Att jag är Bill Kaulitz flickvän...

Ja, ÄNTLIGEN kom fortsättningen! Jag vet att det har varit väldigt seg uppdatering men jag har sjukt långa dagar i skolan och ett helt berg med läxor varje dag :/ Men jag ska försöka uppdatera så mycket jag hinner fram över. :) Kommentera! :D